nordiskt samarbete
ambitioner att etablera en pan-skandinavisk stat bleknade från 1860-talet, men efterträddes av vad historikern Ruth Hemstad har beskrivit som en ”indisk sommar” av mellanstatligt samarbete. Detta inleddes med samarbete mellan frivilligorganisationer, inklusive nätverk av akademiker och experter, idrotts – och fritidsorganisationer och politiska grupper som arbetarrörelsen, men från mitten av nittonhundratalet omfattade det också officiellt samarbete mellan de nordiska regeringarna., Stiftelsen för Nordiska Rådet 1952 ledde till inrättandet av en gemensam nordisk arbetsmarknad och pass-och socialförsäkringsföreningar, som föregick liknande utveckling i Europeiska unionen med många decennier. Dessa arrangemang har också underlättat migrationen mellan de nordiska länderna, framför allt från Finland till Sverige under 1960-talet.
utvecklingen av det nordiska samarbetet har inte alltid fortskridit smidigt., Mer ambitiösa system för ekonomiskt samarbete eller försvarssamarbete har ibland upphört med ett misslyckande, medan rörligheten inom regionen 2016 allvarligt ifrågasattes av återinförandet av gränskontroller. Samtidigt har det nordiska samarbetet utvidgats till nya områden, t.ex. försvars-och säkerhetspolitiken. Representanter för Nordiska regeringar och andra organisationer verkar ofta ha funnit det lättast att samarbeta utanför regionen. Det finns en lång tradition av Nordisk bloc politik i institutioner som FN och dess föregångare Nationernas förbund till exempel., 2016 deltog de fem nordiska ländernas premiärministrar gemensamt i ett toppmöte med USA: s President Barack Obama.
den nordiska modellen
idén om en distinkt Nordisk modell av politik och socialpolitik diskuterades av samhällsvetare från 1970-talet, men har sina rötter i tidigare internationellt intresse i regionen från åtminstone 1930-talet., Det kan handla om de övergripande och universella nordiska välfärdsstaterna och de höga skatter som krävs för att stödja dem, men också om företräde för beslutsfattande i samförstånd inom politiken och de centraliserade strukturerna för att lösa konflikter på arbetsmarknaden. på senare tid har termen ”Nordisk modell” använts för att hänvisa till införandet av marknadsreformer och flexibilitet i den offentliga sektorn, till exempel i ekonomens särskilda rapport om regionen i februari 2013., Konceptet är inte neutralt: för vissa utländska politiker och kommentatorer fungerar de nordiska länderna som positiva förebilder och inspiration för beslutsfattande, medan för andra tjänar de som dystopiska varningar för hur man inte ska driva ett samhälle. Det verkar dock finnas en konsensus om att det, trots stora skillnader i hela regionen, finns bestående likheter i de nordiska ländernas sociala, politiska och ekonomiska strukturer som motiverar att de betraktas som ett distinkt kluster.,
Nordens historia
sedan Kalmarunionens död i början av 1500-talet har det inte funnits någon enda statlig enhet som omfattar hela Norden. Under den tidiga moderna perioden dominerades regionen av två stora sammansatta stater-Sverige och Danmark – som rivaliserade varandra för kontroll över Östersjön., Det danska riket bestod av Jylland och grannöarna, Norge, Hertigdömet Slesvig och Holsten, och Island och Färöarna, medan det svenska riket i sin yttersta utsträckning inkluderade allt vad som nu är Finland samt territorier som gränsar till Östersjöns södra stränder. Båda staterna förvärvade också för en tid blygsamma koloniala innehav i Karibien, och i fallet med Danmark även i Indien, Västafrika och från 1720-talet Grönland.,
integrationen av de tidiga moderna riken hade viktiga arv för den senare utvecklingen av Norden, inte minst i form av likheter i de fem nordiska staternas administrativa och rättsliga system. Konturerna i en modern nordisk region baserad på fem nationalstater började ta form under de europeiska krigen under perioden 1789-1815, men har fortsatt att förändras under de efterföljande två århundradena som visas nedan.,
Ytterligare läsning:
- Marja Jalava och Bo Stråth, ’Skandinavien/Norden”, i Diana Mishkova och Balázs Trencsényi, Europeiska Regioner och Gränser: En Konceptuell History (New York & Oxford: Berghahn, 2017), s. 36-56.
- Norbert Götz, ’Norden: Strukturer som inte gör en region”, European Review of History – Revue européenne d ’ Histoire, 10 (2003), s. 325-341.
- Øystein Sørensen och Bo Stråth, red., Nordens kulturbyggnad (Oslo: Scandinavian University Press, 1997).