Artighet av Folger Shakespeare Library; CC-BY-SA-4.,0 (en Britannica Publishing Partner)se alla videor för den här artikeln
Sonnet, fast versform av italienskt ursprung bestående av 14 linjer som vanligtvis är fem fot iambics rimning enligt ett föreskrivet system.
sonnet är unikt bland poetiska former i västerländsk litteratur genom att det har behållit sitt överklagande för stora poeter i fem århundraden. Formen verkar ha sitt ursprung på 1200-talet bland den sicilianska skolan av domstolspoeter, som påverkades av provensalska troubadours kärleksdikt. Därifrån spred sig det till Toscana, där det nådde sitt högsta uttryck på 1300-talet i Petrarkens dikter., Hans Canzoniere-en sekvens av dikter inklusive 317 sonetter, adresserade till hans idealiserade älskade, Laura-etablerade och perfekterade Petrarchan (eller italienska) sonnet, som fortfarande är en av de två huvudsakliga sonnetformerna, liksom den mest använda. Den andra stora formen är den engelska (eller Shakespearean) sonnet.
Petrarchans sonnet behandlar karakteristiskt sitt tema i två delar. De första åtta linjerna, oktaven, anger ett problem, ställer en fråga eller uttrycker en känslomässig spänning. De sista sex linjerna, sestet, löser problemet, svarar på frågan eller lindrar spänningen., Oktaven är rimmad abbaabba. Rim system av sestet varierar, det kan vara cdecde, cdccdc, eller cdedce. Petrarchans sonnet blev ett stort inflytande på europeisk poesi. Det blev snart naturaliserat i Spanien, Portugal och Frankrike och introducerades till Polen, varifrån det spred sig till andra slaviska litteraturer. I de flesta fall var formen anpassad till språkets häftmätare—t.ex. alexandrine (12-stavelse iambic line) i Frankrike och iambic pentameter på engelska.,
sonnet introducerades till England, tillsammans med andra italienska versformer, av Sir Thomas Wyatt och Henry Howard, earl av Surrey, på 1500-talet. De nya formerna utfällde den stora elisabetanska blomningen av lyrisk poesi, och perioden markerar toppen av sonnets engelska Popularitet. Under anpassningen av den italienska formen till ett språk som är mindre rikt på rim, kom Elizabetanerna gradvis fram till den distinkta engelska sonnet, som består av tre quatrains, som var och en har ett självständigt rimschema och avslutas med ett rimt par.,
rim systemet för den engelska sonnet är abab cdcd efef GG. Dess större antal rim gör det till en mindre krävande form än Petrarchan sonnet, men detta kompenseras av svårigheten som presenteras av kopplet, som måste sammanfatta effekterna av de föregående quatrains med komprimerad kraft av ett grekiskt epigram. Ett exempel är Shakespeares Sonnet CXVI:
Låt mig inte till äktenskapet mellan sanna sinnen
erkänna hinder., Kärlek är inte kärlek
som förändrar när det ändras finner,
eller böjer med remover för att ta bort:
Åh, nej! det är ett ständigt fixéd-märke,
som ser på stormar och skakas aldrig;
det är stjärnan till varje vandrande bark,
vars värde är okänt, även om hans höjd tas.
kärlek är inte tidens dåre, men rosiga läppar och kinder
inom hans böjning sickle kompass kommer;
kärlek ändrar inte med sina korta timmar och veckor,
men bär ut även till kanten av undergång.
om detta är fel och på mig visade,
jag skrev aldrig, eller ingen man någonsin älskat.,
den typiska elisabetanska användningen av sonnet var i en sekvens av kärleksdikter på samma sätt som Petrarca. Även om varje sonnet var en självständig dikt, delvis konventionell i innehåll och delvis själv uppenbarande, hade sekvensen det extra intresset att ge något av en berättande utveckling. Bland de anmärkningsvärda elisabetanska sekvenserna finns Sir Philip Sidneys Astrofel och Stella (1591), Samuel Daniels Delia (1592), Michael Drayton ’s Idea’ s Mirrour (1594) och Edmund Spensers Amoretti (1591)., Det senaste namnet använder en vanlig variant av sonnet (känd som Spenserian) som följer det engelska quatrain och couplet-mönstret men liknar italienaren i att använda ett länkat rimschema: abab bcbc cdcd ee. Kanske är den största av alla sonnetsekvenser Shakespeares, adresserad till en ung man och en ”mörk dam.”I dessa sonetter är den förmodade kärlekshistorien av mindre intresse än de underliggande reflektionerna om tid och konst, tillväxt och förfall och berömmelse och förmögenhet.
i sin efterföljande utveckling skulle sonnet avvika ännu längre från kärleksteman., När John Donne skrev sina religiösa sonetter (c.1610) och Milton skrev sonetter om politiska och religiösa ämnen eller om personliga teman som hans blindhet (d. v. s. ”när jag tänker på hur mitt ljus spenderas”), hade sonnet utvidgats till att omfatta nästan alla ämnen av poesi.
det är dygden i denna korta form att den kan sträcka sig från ”lätta insikter av älskare” till överväganden om liv, tid, död och evighet, utan att göra orättvisa mot någon av dem., Även under den romantiska eran, trots betoningen på frihet och spontanitet, fortsatte sonnetformerna att utmana stora poeter. Många svenska författare—däribland William Wordsworth, John Keats, och Elizabeth Barrett Browning—fortsatte att skriva Petrarchan sonetter. Ett av de mest kända exemplen på detta på engelska är Wordsworths ”världen är för mycket med oss”:
världen är för mycket med oss; sent och snart,
få och spendera, vi lägger avfall
våra krafter;
lite vi ser i naturen som är vår;
vi har gett våra hjärtan bort, en sordid boon!,
detta hav som bares hennes bröst till månen,
de vindar som kommer att tjuta hela tiden,
och är upp-samlade nu som sovande blommor,
för detta, för allt, vi är ostämda;
det rör oss inte.- Herregud! Jag skulle hellre vara
en hednisk Dias i en creed outworn;
så kan jag, stående på denna trevliga lea,
har glimtar som skulle göra mig
mindre forlorn;
har syn på Proteus stiger från havet;
eller höra gamla Triton blåsa hans krans horn.,
under det senare 1800-talet återupplivades kärlekssonnet-sekvensen av Elizabeth Barrett Browning i sonetter från portugisiska (1850) och av Dante Gabriel Rossetti i livets hus (1876). Det mest framstående 1900-talets verk är Rainer Maria Rilkes Sonnette an Orpheus (1922).