Kommentarer
2 Benedikt Otzen, Tobit och Judit (London: Sheffield Academic Press, 2002), s. 81-93, är en utmärkt genomgång av historia och geografi (som han kallar topografi) av boken och de olika vetenskapliga försök att förklara den problematiska element. Se också Robert Pfeiffer, Nya testamentets historia: med en introduktion till Apokryferna (New York: Harper, 1949), s. 285-97; han föreslår att det kan finnas en historisk kärna till berättelsen., Toni Craven, Artisteri och Tro på Boken av Judith (Chico, KALIFORNIEN, Forskare Press, 1983), s. 71-74, diskuterar den ”lekfulla manipulation” av historiska och geografiska fakta.
3 Se t. ex. Moore, Anchor Bible Judith, s. 86, och Pfeiffer, History, s. 302, på Judiths judiska element.
4 Se Jgs 3:11 och 30; 5:31; 8:28 (om Otniel, Ehud, Deborah, och Gideon).
5 Se Otzen, Tobit och Judith, s.74-79, och de ytterligare hänvisningarna där.,
6 Jan Joosten, ”Den Ursprungliga Språk och Historiska Miljö i Boken av Judith,” i Moshe Bar-Asher och Emanuel Tov (red.), Meghillot v–v: A Festschrift för Devorah Dimant (Jerusalem och Haifa: Bialik Institutet och Universitetet i Haifa, 2007), s. 159-76, är en ny förespråkare av denna avhandling; se också Barbara Schmitz i denna volym (Kap. 4) och Claudia Rakel, Judit – Über Schönheit, Macht, Widerstand und im Krieg (Berlin: de Gruyter, 2003), s. 33-40, med vidare referenser där.,
7 Se Jan Willem van Henten, ”Judith som Alternativa Ledare: En Omläsning av Judith 7-13,” i Athalya Brenner (ed.), En Feministisk Följeslagare till Esther, Judith och Susanna (Sheffield: Sheffield Academic Press, 1995), s. 224-52, esp. 245-52, för en hjälpsam diskussion om manliga och kvinnliga röster i Judiths bok. I balans verkar det osannolikt att författaren till Judith var en kvinna.
8 Det är särskilt troligt att författaren till Judiths bok var bekant med Herodotus historia; Se Mark Caponigro, ”Judith, håller berättelsen om Herodotus”, i James C. VanderKam (ed.,), ”Ingen Talade Illa om Henne”: Essäer om Judith (Atlanta: Scholars Press, 1992), s. 47-59, och Barbara Schmitz, ”Zwischen Achikar und Demaratos – die Bedeutung Achiors i der Juditerzählung,” Biblische Zeitschrift, 48 (2004), s. 19-38.
9 Se Pfeiffer, History, s.292-95, för en detaljerad diskussion.
10 Otzen, Tobit och Judith, s. 78, 81-87, 96, och 132-35 undersökningar vetenskaplig åsikt om Datum för Judith och diskuterar förhållandet mellan boken av Judith och Hasmonisk historia och teologi.
11 Carey A. Moore, ” varför inkluderades inte Judiths bok i den hebreiska Bibeln?,,” i ”ingen talade illa om henne”, s. 61-71, avslutar sin diskussion om frågan med kommentaren ”… det enkla faktum är att vi inte vet ” (s.66).
12 Se Roger T. Beckwith, Nya Testamentets kanon i Gamla Testamentet och dess bakgrund i tidig Judendom (Grand Rapids, MI: W. B. Eerdmans, 1986), s. 275. Alla rabbiner som heter i babyloniska Talmud Megillah 7a som förnekar Esthers kanonicitet tillhör det tredje århundradet c. e.
13 Se Joosten, ”språk och miljö”, pp., 175-76, för det första påståendet; Sidnie Vit Crawford, ”Esther och Judith: Kontraster i Karaktär,” i Sidnie Vit Crawford och Leonard J. Greenspoon (red.), Boken av Esther i Modern forskning (London: T&t Clark, 2003), s.60-76, esp. 70-71 för den andra. Vissa forskare, t.ex. Beckwith, Gamla Testamentets kanon, esp. s. 382-85, argumentera mot själva begreppet en separat grekisk Judisk kanon och påpeka att Apokryfernas tidigaste manuskript är alla kristna kodiser., Dessa kodices inkluderar olika böcker av Apokryferna, placerade på olika platser, vilket återspeglar kristna läsvanor.
14 Jfr. Dt 23: 4 (ett uttryckligt förbud mot Ammonitkonvertering) och se Moore, Anchor Bible Judith, s. 87.
15 Craven, Artisteri och Tro, s. 117-18; Crawford, ”Esther och Judith,” s. 70 och 73-76.
16 Robert Hanhart, Iudith (Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 1979), sid., 7-18, rapporter om den textuella traditionen av Septuagint, gamla Latin, och Vulgate Judith samt dotter versioner av grekiska i Syriska, armeniska, etc.
18 Se Louis H. Feldman, ”Hellenizations i Josefus’ Version av Ester,” transactions of the American Filologiska Föreningen, 101 (1970), s. 143-70 (s. 145).
19 Origenes, Brev till Africanus 19: Ἑβραῖοι τῷ Τωβίᾳ οὐ χρῶνται, οὐδὲ τῇ Ιουδίθ· οὐδὲ γὰρ ἔχουσιν αὐτὰ κἂν ἐν ἀποκρύφοις ἑβραιστί, ὡς ἀπ αὐτῶν μαθόντες ἐγνώκαμεν Nicholas de Lange (red.), Origène, La lettre à Africanus sur l ’ histoire, Källor Chrétiennes 302 , s. 562)., Detta brev är daterat ca. 245 C.e. ”Apocrypha” bör förstås här som ” dolda ”eller möjligen” lagrade ” böcker, dvs Ju mer respekterade av de icke-bibliska böckerna; se Beckwith, s. 325-26 n.30.
20 Jerome, Förord till Judith (Robert Weber , Biblia Sacra Iuxta Vulgatam Versionem ), s. 691. Andra manuskript har ”Agiographa”, som verkar vara en senare läsning som försöker placera Judith i samband med de kanoniska böckerna. I sitt förord till parallel Book of Tobit (s., 676 Weber), Jerome talar om judarna som skiljer arbetet från den bibliska kanonen och överför det till Apokryferna (librum … Tobiae quem Hebraei de catalogo divinarum Scripturarum secantes, hans quae Agiografa memorant manciparunt).
21 Jerome, Förord till Judith (Weber, s. 691). Detta omnämnande av en Arameisk version komplicerar ytterligare frågor. Det är uppenbart att Jerome använde gamla latinska versioner av Judiths bok – och dessa gamla latinska texter översattes från Septuagint – liksom hans påstådda arameiska källa., Dessutom introducerade Jerome några passager av sin egen komposition. Se Moore, Anchor Bible Judith, s. 94-101; Otzen, Tobit och Judith, s. 141 och den ytterligare bibliografin där.
den 22 L. E. Tony André, Les Apocryphes de l ’ ancien testamentet (Florens: O. Paggi, 1903), s. 164-68, är en användbar tabell jämförelse av Septuaginta och Vulgata versioner av Judith. Se också Dagmar Börner-Klein, Gefährdete Braut und schöne Witwe: Hebräische Judit Geschichten (Wiesbaden: Marix Verlag, 2007), s. 3-11., Leslie Abend Callaghan, ”Tvetydighet och Anslag: Historien om Judith i Medeltida Berättelse och Ikonografiska Traditioner,” i Francesca Canadé Sautman, Diana Conchado, och Giuseppe Carlo Di Scipio (red.), Berätta Historier: Medeltida Berättelser och Folkliga Traditionen (New York: St. Martin ’ s Press, 1998), s. 79-99, esp. 81-85, diskuterar hur Jerome förvandlar Judith.
23 Om Hanukkah sheelta – en predikan på Judisk lag och etik – som tillskrivs Rav Ahai (680-752 c.e.,) är giltig (=text 5f; se bilagan nedan för en detaljerad lista över medeltida Hebreiska Judith texter), då den tidigaste bevarade hebreiska berättelse om Judith går tillbaka till åttonde århundradet. Se Samuel Kalman Mirsky, Sheeltot de Rab Ahai Gaon: Genesis, Del ii (Jerusalem: Sura Institutet, Yeshiva University och Mossad Harav Kook, 1961), s 175-76 och Meron Bialik Lerner, ”Samlingar av Sagor,” Kiryat Sefer, 61 (1986), s. 867-72, esp. p. 869 n. 11 för dess äkthet, Ben Zion Wacholder, ”Översyn av Hugo Sheeltot de Rab Ahai Gaon,” Jewish Quarterly Review, 53 (1963), s. 257-61, esp. p., 258, tycker att denna berättelse är en sen glans. Text 2 kan vara fast daterad till det elfte århundradet, som kan text 10.
24 Det finns ett anmärkningsvärt undantag. Den bibliska kommentatorn och filosofen Ramban (Nachmanides 1194–ca. 1270) var bekant med en Arameiska versionen av Judith, översatt från Septuaginta, för han citerar från Peshitta (Syrianska) version av Jdt 1:7-11 i sin kommentar om Dt 21:14. Han säger att verserna kommer från Shoshan (eller Susann), som tydligen hänvisar till en rullning som innehåller ”kvinno böcker”, Susanna, Ruth, Judith och Esther, som började med Susanna.,
25 Se ovan s. 25 och Crawford, ”Esther och Judith.”
den 27 Se dock Pierre-Maurice Bogaert, ”Fn: s emprunt au judaïsme dans la tradition médiévale de l’ histoire de Judith en langue d ’ olja,” Revue théologique de Louvain, Vol. 31, Nr 3 (2000), s. 344-64, esp. 345-46 (och de ytterligare hänvisningarna där) för argumentet att författaren till Septuagint Book of Judith redan subtilt hänvisar till Hanukkah., I det sextonde århundradet protesterade den kritiska judiska tänkaren Azariah De’ Rossi kraftfullt mot Judiths förening med Hanukkah; se Joanna Weinberg, ögonens ljus: Azariah De’ Rossi (New Haven, CT: Yale University Press, 2001), s.636-39.
den 28 Günter Stemberger, ”La festa di Hanukkah, Il libro di Giuditta e midrasim connessi,” i Giulio Verk (ed.), Vi-Zo inte Le-Angelo: Raccolta di studi giudaici i memoria di Angelo Vivian (Bologna: Associazione italiana per lo studio del giudaismo, 1993), sid., 527-45, diskuterar Hanukkah i rabbin judendom och de olika medeltida berättelser i samband med semestern. Mira Friedman, ”Metamorfoser av Judith,” Judisk Konst, 12-13 (1986-87), s. 225-46, esp. s. 225-32, ger olika manuskript belysning och Hanukkah menorahs som pekar på sambandet mellan Judith och Hanukkah i judisk konst.
32 Dubarle, Judith, passim är den starkaste förespråkaren för uppfattningen att de medeltida Hebreiska versionerna återspeglar tidigare gamla versioner. Se dock Grintz, Sefer Yehudith, s. 196-207; Otzen, Tobit och Judit, pp., 138-40 och ytterligare referenser där för andra åsikter.”a Chanukah Midrash in a Hebrew Illuminated Manuscript of the Bibliothèque Nationale,” in Charles Berlin (ed.), Studier i Judisk Bibliografi, Historia och Litteratur för att Hedra I. Edward Kiev (New York: KTAV, 1971), sid. jag–viii (i–ii). Grintz, Sefer Yehudith, s. 197-98, och Börner-Klein, Gefährdete Braut, passim.
34 författaren till boken av Josippon (mitten av tionde århundradet c.E.,) tydligen var den första medeltida judiska författaren att översätta och anpassa olika delar av Apokryferna. Han följs av bland annat Jerahme ’ El son of Solomon (tidigt tolfte cent. e.) och rabbin Eliezer son till Asher (mitten av fjortonde århundradet e. Kr.). Se E. Yassif (ed.), The Book of Memory: The Chronicles of Jerahme ’ el (Tel Aviv Tel Aviv University, 2001), s. 38-40 .
35 Bogaert, ”Fn: s emprunt,” pp., 353-58, ger intressanta indirekta bevis för omsättning av sådana Hanukkah-Judith midrashim i trettonde-talets Frankrike, för han visar hur Chevalerie de Judas Macchabée av Gautier de Belleperche omfattar delar av de hebreiska berättelserna.
36 Se Grintz, Sefer Yehudit, s. 205, 207-08.
37 Rashi på Babyloniska Talmud Shabbat 23a; Tosafot på Babyloniska Talmud Megillah 4a.
38 Nissim ben Reuben på Alfasi, Shabbat 10a (den Babyloniska Talmud Shabbat 23b).