Morse: IRA assassinationsEdit
centrala Dublin
21 November 1920
tidig morgon (GMT)
mord
revolvrar, halvautomatiska pistoler
15:
- 9 brittiska arméofficerare
- 1 ric sergeant
- 2 assistenter
- 2 civila
- 1 osäker (förmodligen en brittisk agent)
irländsk republikansk armé
tidigt på morgonen den 21 november, monterade IRA-lagen operationen., De flesta av morden inträffade inom ett litet medelklassområde i södra inner city Dublin, med undantag för två skottlossning på Gresham Hotel på Sackville Street (nu O ’ Connell Street). Vid 28 Upper Pembroke Street sköts sex brittiska arméofficerare. Två underrättelseofficerare dödades direkt, en fjärde (överstelöjtnant Hugh Montgomery) dog av sina sår den 10 December, medan resten överlevde. En annan framgångsrik attack ägde rum vid 38 Upper Mount Street, där ytterligare två underrättelsetjänstemän dödades., En brittisk Arméförsändelse ryttare snubblade på operationen på Upper Mount Street och hölls under vapenhot av IRA. När de lämnade scenen utbytte de eld med en Brittisk major som hade upptäckt dem från ett närliggande hus.
vid 22 Lower Mount Street dödades en underrättelseofficer, men en annan flydde. En tredje, kallad ”Peel”, lyckades hålla mördarna från att komma in i sitt rum. Byggnaden var sedan omgiven av medlemmar av Hjälpdivisionen, som råkade passera, och IRA-laget tvingades skjuta sig ut., En IRA-volontär, Frank Teeling, sköts och fångades när laget flydde byggnaden. Under tiden hade två assistenter skickats till fots för att få förstärkning från de närliggande kasernerna. De fångades av ett IRA-team på Mount Street Bridge och marscherade till ett hus på Northumberland Road där de förhördes och sköts ihjäl. De var de första assistenterna som dödades i aktiv tjänst.
Vid 117 Morehampton Road dödade IRA en sjätte underrättelseofficer, men sköt också sin civila hyresvärd, förmodligen av misstag., På Gresham Hotel dödade de ytterligare två män som tydligen var civila, båda tidigare brittiska officerare som tjänstgjorde i första världskriget. IRA-teamet beställde en hotellportier för att ta dem till de specifika rummen. En av dem (MacCormack) var tydligen inte det avsedda målet. Status för den andra (Wilde) är oklart. Enligt ett av Ira-teamet, James Cahill, berättade Wilde för IRA att han var en underrättelseofficer när han frågade sitt namn och uppenbarligen misstog dem för en polisrådsfest.,
en av IRA-volontärerna som deltog i dessa attacker, Seán Lemass, skulle senare bli en framstående irländsk politiker och fungera som premiärminister. På morgonen den blodiga söndagen deltog han i mordet på en brittisk krigsrättsofficer på 119 Lower Baggot Street. En annan krigsrättsofficer dödades vid en annan adress på samma gata. Vid 28 Earlsfort Terrace dödades en Ric-sergeant som heter Fitzgerald, men tydligen var målet en brittisk löjtnant-överste Fitzpatrick.,
det har varit förvirring och oenighet om statusen för IRA: s offer på morgonen på Bloody Sunday. Vid den tiden sade den brittiska regeringen att de dödade männen var vanliga brittiska officerare eller (i vissa fall) oskyldiga civila. IRA var övertygade om att de flesta av deras mål hade varit Brittiska underrättelseagenter. I en artikel från 1972 drog historikern Tom Bowden slutsatsen att ”officerarna som sköts av IRA var i huvudsak involverade i någon aspekt av brittisk intelligens”., Charles Townshend höll inte med: i ett svar som publicerades 1979 kritiserade han Bowdens arbete, samtidigt som han presenterade bevis från Collins-tidningarna för att visa att ”flera av de 21st November-fallen var bara vanliga officerare”. Den senaste forskningen, av den irländska militärhistorikern Jane Leonard, drog slutsatsen att sex av de nio brittiska officerarna som dödades hade utfört underrättelsearbete; två hade varit krigsrättsofficerare; en annan var en högre stabsofficer som tjänstgjorde med irländskt kommando, men inte kopplad till militär intelligens., En av de två män sköt på Gresham Hotel (Wilde) var förmodligen på secret service, men den andra var en oskyldig Civil, dödades eftersom mördarna gick till fel rum.
totalt dödades 14 män direkt, och en annan blev dödligt sårad, medan fem andra skadades men överlevde. Endast en gruppmedlem fångades, Frank Teeling, men han lyckades fly från fängelset strax efter. En annan IRA-volontär blev lite skadad i handen. IRA volontär och framtida irländsk politiker, Todd Andrews, sa senare att ” Faktum är att majoriteten av IRA-razziorna var abortiva., Männen sökte var inte i sina utgrävningar eller i flera fall, de män som letade efter dem klantade sig sina jobb”.
Collins motiverade morden på detta sätt:
min enda avsikt var förstörelsen av de oönskade som fortsatte att göra eländiga livet för vanliga anständiga medborgare. Jag har bevis nog för att försäkra mig om de grymheter som detta gäng spioner och informatörer har begått. Om jag hade ett andra motiv var det inte mer än en känsla som jag skulle ha för en farlig reptil. Genom deras förstörelse görs mycket luft sötare., För mig själv är mitt samvete klart. Det finns inget brott att upptäcka i krigstid spionen och informatören. De har förstört utan rättegång. Jag har betalat tillbaka dem med egna mynt.,massakern
Croke Park, Dublin
21 November 1920
15:25 (GMT)
massskytte
Gevär, revolvrar och en bepansrad bil
14 civila
80 civila
Royal Irish Constabulary
extra division
Dublin Gaelic fotbollslag var planerad att spela Tipperary laget senare samma dag i Croke Park, Gaelic Athletic föreningens stora fotbollsplan., Pengar från biljettförsäljning skulle gå till de republikanska fångarnas Beroendefond. Trots den allmänna oron i Dublin som nyheter bröt av morden, fortsatte en krigsbar befolkning med livet. Minst 5000 åskådare gick till Croke Park för matchen, som började trettio minuter sent, klockan 3: 15 p. m.
under tiden, utan att publiken visste, närmade sig brittiska styrkor och förberedde sig för att raid matchen. En konvoj av trupper i lastbilar och tre bepansrade bilar körde in från norr och stannade längs Clonliffe Road., En konvoj av RIC-polisen körde in från sydväst, längs Russell Street-Jones väg. Den bestod av tolv lastbilar av svarta och Tans framför och sex lastbilar med Hjälpaggregat bakom. Flera plain-clothes hjälpmedel Red också framför med svart och Tans. Deras order var att omringa Croke Park, vakta utgångarna och söka igenom alla män. Myndigheterna uppgav senare att deras avsikt var att tillkännage av Megafon att alla män som lämnar grunderna skulle sökas och att alla som lämnar på annat sätt skulle skjutas., Men av någon anledning avfyrades skott av polisen så snart de nådde sydvästra porten vid Royal Canal end of Croke Park, klockan 15: 25.
några av polisen hävdade senare att de avfyrades först när de anlände utanför Croke Park, påstås av IRA sentries; men andra poliser på framsidan av konvojen bekräftade inte detta, och det finns inga övertygande bevis för det. Civila vittnen kom alla överens om att RIC öppnade eld utan provokation när de sprang in i grunderna., Två Dublin Metropolitan Police (DMP) konstaplar i tjänst nära Canal gate rapporterade inte RIC sparken på. En annan DMP-Konstapel vittnade om att en RIC-grupp också anlände till huvudporten och började skjuta i luften., Korrespondenter för Manchester Guardian och Storbritanniens dagliga nyheter intervjuade vittnen och drog slutsatsen att” IRA sentries”faktiskt var biljettförsäljare:
det är sedvänjan på denna fotbollsplats för biljetter som ska säljas utanför grindarna av erkända biljettförsäljare, som förmodligen skulle presentera utseendet på pickets, och skulle naturligtvis springa in i ett dussin militära lastbilar. Ingen man utsätter sig själv i onödan i Irland när en militär lastbil passerar.,
Polisen i konvojens ledande lastbilar verkar ha hoppat ut, kör ner passagen till kanalens ändport, tvingade sig igenom vändningarna och började skjuta snabbt med gevär och revolvrar. Irlands Freeman ’ s Journal rapporterade att
åskådarna blev skrämda av en volley av skott avfyrade från insidan av turnstile ingångarna. Beväpnade och uniformerade män sågs komma in i fältet, och omedelbart efter bränningen bröt ut scener av den vildaste förvirringen ägde rum., Åskådarna gjorde en rush för den bortre sidan av Croke Park och skott avfyrades över huvudet och in i publiken.
Polisen fortsatte skjuta i ungefär nittio sekunder. Deras befälhavare, Major Mills, erkände senare att hans män var ”upphetsade och Out of hand”. Vissa poliser sköt in i den flyktiga publiken från planen, medan andra, utanför grunderna, öppnade eld från kanalbron vid åskådare som klättrade över kanalväggen och försökte fly., På andra sidan parken blev soldater på Clonliffe Road skrämda först av ljudet av fusilladen, sedan genom åsynen av panikade människor som flydde grunderna. När åskådarna strömmade ut, sköt en pansarbil på St James Avenue sina Maskingevär över huvudet på publiken och försökte stoppa dem.
När Major Mills fick sina män tillbaka under kontroll hade polisen avfyrat 114 rundor gevärsamunition, medan femtio rundor avfyrades från pansarbilen utanför parken., Sju personer hade skjutits till döds, och fem fler hade skjutits och sårats så illa att de senare dog; ytterligare två personer hade dött i publiken krossa. De döda inkluderade Jane Boyle, den enda kvinnan som dödades, som hade gått till matchen med sin fästman och skulle gifta sig fem dagar senare. Två pojkar i åldern tio och elva sköts ihjäl. Två fotbollsspelare, Michael Hogan och Jim Egan, hade blivit skjutna; Egan överlevde men Hogan dödades, den enda spelaren dödlighet. Det fanns dussintals andra sårade och skadade. Polisens plundrare drabbades inte av några förluster.,
när bränningen slutade sökte säkerhetsstyrkorna de återstående männen i publiken innan de släppte dem. Den militära plundringspartiet återhämtade sig en revolver: en lokal hushållare vittnade om att en flyende åskådare hade kastat bort den i sin trädgård. De brittiska myndigheterna uppgav att 30-40 kasserade revolvrar hittades i skälen. Major Mills uppgav dock att inga vapen hittades på åskådarna eller i grunderna.
polisens handlingar var officiellt otillåtna och hälsades med skräck av de brittiska myndigheterna vid Dublin Castle., I ett försök att dölja de brittiska styrkornas beteende utfärdades ett pressmeddelande som hävdade:
ett antal män kom till Dublin på lördag för att be om att delta i en fotbollsmatch mellan Tipperary och Dublin. Men deras verkliga avsikt var att delta i den serie av mordiska övergrepp som ägde rum i Dublin den morgonen. Lär på lördag att ett antal av dessa beväpnade män var närvarande i Croke Park, gick Kronstyrkorna för att raid fältet., Det var den ursprungliga avsikten att en officer skulle gå till mitten av fältet och tala från en megafon, bjuda mördarna att komma fram. Men på deras tillvägagångssätt gav beväpnade pickets varning. Skott avfyrades för att varna de önskade männen, som orsakade en stampede och flydde i förvirringen.
The Times, som under kriget var en pro-Unionistisk publikation, förlöjligade Dublin Castle version av händelser, liksom en brittisk Labourpartidelegation som besökte Irland vid den tiden., Brittiska brigadgeneral Frank Percy Crozier, överbefälhavare för Hjälpdivisionen, avgick senare över vad han trodde var den officiella kondonationen av de omotiverade handlingarna hos assistenterna i Croke Park. En av hans officerare berättade för honom att ”Black and Tans sköt in i publiken utan någon provokation alls”. Major Mills uppgav ”Jag såg inget behov av någon bränning alls”.,
lista över Croke Park offer
kväll: Dublin Castle killingsEdit
plack till minne av de tre volontärerna på Dublin Castle
senare den natten, två högt uppsatta IRA officerare, Dick McKee och Peadar Clancy, tillsammans med en annan man, Conor Clune, dödades medan de hölls i Dublin Castle.och förhördes i Dublin Castle. McKee och Clancy hade varit inblandade i planeringen av morden på de brittiska agenter, och hade fångats i en raid timmar innan de ägde rum., Clune, en brorson till Patrick Clune, ärkebiskop av Perth, Australien, hade anslutit sig till de irländska volontärerna strax efter det grundades, men det är oklart om han någonsin var aktiv. Han hade gripits i en annan razzia på ett hotell som IRA medlemmar hade just lämnat.
deras kidnappare sa att eftersom det inte fanns något utrymme i cellerna placerades de i ett skyddsrum som innehöll armar och dödades när de försökte fly. De kastade påstås granater, som inte detonerade, sköt sedan på vakterna med ett gevär, men missade. De sköts av assistenter., Läkarundersökning fann brutna ben och nötningar som överensstämmer med långvariga övergrepp och skottskador på huvudet och kroppen. Deras ansikten var täckta av skärsår och blåmärken, och McKee hade en uppenbar bajonett sår i hans sida. Men Clunes arbetsgivare, Edward MacLysaght, som tittade på Liken på King George V Hospital, uppgav att påståendet ” att deras ansikten var så misshandlade om att vara oigenkännliga och hemska att titta på är ganska osant. Jag minns de bleka döda ansikten som om jag hade tittat på dem igår, de var inte vanställd”., En arméläkare som undersökte kropparna fann tecken på missfärgning på huden, men uppgav att detta kunde ha varit resultatet av hur kropparna lämnades liggande. Han hittade många skottskador som gjorde en privat läkare anlitad av Edward MacLysaght men inga tecken på några andra skador som bajonettering. IRA mole David Neligan var också orubblig om detta faktum., Chef för brittiska Underrättelsebrigadgeneral Ormonde Winter utförde sin egen privata undersökning, intervjuade vakterna och inspekterade scenen och förklarade sig nöjd med sitt konto och noterade ”en av rebellerna låg på ryggen nära eldstaden, med en granat i sin högra hand och de andra två var nära. Och på en form framför eldstaden hittade jag ett djupt snitt som hade gjorts av spade när det hade använts för att attackera hjälp., Jag tog ut kulan från dörren och rapporterade genast till Sir John Anderson som, något tveksamt om riktigheten i min information, följde mig till vaktrummet. Han lyssnade på uttalandena från assistenterna och jag kunde visa honom okulära och påtagliga bevis på dem”.